Med nerverna på utsidan. Andras nerver.

Stress, stress och stress. Inte den stressen som är ”oj vad jag har mycket att göra” utan en annan, inre, frätande stress. Just nu är anledningen sonens ansökningar till praktik i sin utbildning. Han är sent ute, jag har tjatat sedan juni på att ”nu måste du få iväg dina ansökningar”. Men han har inte gjort som jag säger. Det kan i och för sig vara ett hälsotecken men jag blir mer stressad än vad som är hälsosamt för någon inblandad. Och nu – i grevens timme – har han blivit med tre platser och måste tacka nej till två. Så varför i hela friden oroar jag mig? Jag vet – VET – att alla mina barn klarar sig utmärkt och är så duktiga på det de gör, har bra omdöme och är kloka.

Men jag har en suverän talang för att oroa mig å andras vägnar. Varför hittar inte han en flickvän, han som är så bra? Varför går det hela tiden åt pepparn för henne, hon som gör allt i sin makt för att det ska bli bra? Varför blir det inga barn där? Varför dricker han för mycket? Varför äter hon för lite? För mycket? Varför sover hunden för mycket? Dricker för mycket? Jag vill hjälpa alla men kan inte och det är förmodligen inte ens meningen att jag ska göra det. Men förstå det – du präglade hjärna. En gång mamma och storasyster, alltid osv..

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *