Nu har jag blivit mer installerad, har varit med om två somrar, som har övergått till höst. För det mesta en alldeles underbar höst, men av och till ganska grå och tjurig, vi skriver den 27 september idag. När jag berättar för folk att jag flyttade förra maj och att vintern inte var något problem förra året så flinar de och säger … vänta bara …. Och jag ser nästan fram emot riktigt skitväder och att bli insnöad. Tror jag just nu i alla fall. Jag som dessutom är ganska mörkrädd av mig har inte känt något obehag alls, fastän det varit becksvart och vinden tjutit runt huset. Några gånger har det knakat ordentligt i taket, det märks väl i ett trähus och jag har tänkt att … nu lyfter taket. Vad gör jag då? Men det har klarat sig, taket ligger på sin plats.

Det här med att våga ändra på saker och ting. Allt oftare tittar jag på mig själv i spegeln och tänker/säger att .. DU GJORDE DET! Du verkställde din dröm! Att sen inte alla pusselbitar fallit på plats ännu men det kommer de att göra. Jag har ett nytt liv här på Österlen. Jag känner varenda dag att jag är så glad och tacksam över att slippa Stockholm, jag får lätt ångest bara jag tänker på sparkcyklar, p-vakter, klotter och arga människor.

Allt blir mer och mer färdigt – jag har köpt en liten lägenhet i Stockholm, etablerat kontakt med Snälltåget och lärt mig rutinerna där, fått igång någon slags socialt liv här. Men det är mycket trögare än i Stockholm där man möter folk på gatorna och kan babbla bort en stund, där det är enkelt att boka en promenad eller kaffestund. Här får man verkligen ta initiativ och anstränga sig mycket mer, på gott och ont. Jag upplever också ett fenomen jag inte tidigare märkt – det här med att vara singelkvinna är inte helt enkelt när det kommer till det sociala. Som om jag skulle vara farlig på något vis, jag kan garantera alla medsystrar att ni får ha era män ifred från mig, jag är inte intresserad!