Coronan igen. Igår – en gråmulen onsdag i Stockholm – var jag på ett eländigt humör. Snäste åt hunden, slog i dörrar och bråkade på sonen. Jag satte mig faktiskt och funderade på varför jag var så vansinnigt argsint och – jag vet faktiskt inte. Men en liten lista;

Frustration. Jag har fastnat. Livet är såklart väldigt bra, men jag har så mycket jag vill göra och jag kommer ingenvart. Det är till största delen coronan och det är inte ett dugg synd om mig, men ändå… Ilsk blir jag.

Jag var ful i håret. Det har över natten blivit för långt och vill ingenting. Så jag blixtbokade en klipptid och blev lite gladare. Nyklippt men lite för stajlad – mitt hår blir alltid bäst när det får självtorka med lite saltspray i, och sen göra lite som det vill. Rufsas bara. När man inte är självlockig får man vara rädd om det lilla rufs som finns.

De där tvärs över gatan gör mig arg/jättearg/uppgiven/ledsen. Ett företag i elcykelbranschen som har sin verksamhet nästan dygnet runt med skrammel, röster, ljus, jättebilar, mer jätteskrammel och två gånger har det brunnit i deras batterier. En anmälan hos Miljöförvaltningen finns, men det verkar gå trögt. Jag blir arg över att de finns, uppgiven över att det inte finns regler och deras arrogans och ledsen över att de har inkräktat så inivassen på min hemmiljö. Jag ska skriva ett eget inlägg om dem.

I regnet på sen eftermiddag gick jag och sonen och handlade bröd och lite god mat på den spanska delikatessbutiken härborta. Då blev jag snällare, mat och promenader kan göra underverk.

Nästan ett år senare är jag här igen. Mycket har hänt och ändå väldigt lite. Coronan dominerar fortfarande tillvaron men man börjar liksom vänja sig. Vid att inte träffa ”någon”, hålla distans och glo på tv.

Jag träffar folk via min hund – tack o lov att jag har henne. Hon gör att jag kliver upp på morgonen, duschar, klär på mig och går ut. Mellan en halv och en timme blir det oftast och då träffar vi nästan alltid andra hundar och deras människor i parken. Vi umgås med ordentlig distans men det är typ mitt sociala liv nuförtiden. Lera och bollar ingår. Sen hem, plock och rutiner, städa och fixa. Sen ut igen på långpromenad. Stella gör ingen skillnad mellan helg och vardag så vi gör samma saker typ varenda dag. Jag börjar planera middagen vid 15-tiden och efter 18 är det ätet och klart och soffhörnan. Min soffa börjar få en grop i hörnet så jag får vända och skifta dynor lite då och då. Det är inte ett dugg synd om mig, men jag är präktigt uttråkad. Som nästan alla andra jag känner.