Nu finns det faktiskt inga ursäkter för att inte göra något. Yngste sonen som bott i Köpenhamn i 2,5 år, har flyttat hem och till sin flickvän. Jag har hållit hans rum (= bott kvar i min lägenhet) men nu ska han inte bo här längre. Konstigt. Att efter drygt 35 år som mamma med hemmavarande barn inte ha några hemmavarande barn längre och alltså inte behöva planera för dem. Det är underligt och snabbt gick det. Dagarna har ibland varit oändligt långa, men åren har rusat förbi.

Jag har ju fått barnbarn, i skrivande stund fyra små flickor och det är självklart fantastiskt. Jag barnvaktar lite här och där men de är inte mitt primäransvar och det är både skönt och lite sorgligt. Lilla V skolas som bäst in på förskolan, henne har jag haft hand om några dagar de senaste veckorna för att fylla i skarvarna i föräldrarnas tillvaro. Lilla L är ganska nyfödd och jag träffar henne och hennes mamma ungefär tre gånger i veckan. Lilla J ska jag passa på lördag eftersom föräldrarna behövde ses. Lilla R känner jag inte riktigt och hon är en sån som inte gillar att sova, så vi väntar nog lite med att hon ska stanna övernatt. De är alla ljuvliga och väldigt lätta att ha att göra med, de äter det man ställer fram och sover när jag säger att det ska sovas. Däremellan inventerar de min lägenhet och det får de så gärna göra, inga farligheter ligger framme och jag har ju faktiskt tid att ägna mig helt och fullt åt dem för att se till att de inte hittar på konstigheter.

Så – tillbaks till rubriken – inga ursäkter. Mitt hus… jag ångrar lite att jag inte köpt några av de hus jag haft sikte på, men det finns förklaringar till att det blev som det blev. Mineralbrytningar skrämde mig, barnen protesterade och timingen var lite dålig. Men nu.. Jag har letat hus i Stockholms närhet men hur det nu än är – hjärtat finns på Österlen. För dagen finns inga roliga hus ute, men det borde komma om en månad eller så, jag umgås mycket med Hemnet. Väl där, med all logistik det initialt innebär, så kommer det att bli bra. Tåget till Lund tar drygt fyra timmar och där kan man hämta med bil. Enkelt.

Fortsättning följer.

/ Hälsningar hon som aldrig får ändan ur vagnen.

Att försöka vara analog har många sidor. Jag äger en bil. En liten billig och energisnål bil, men den gör mig ändå till en av bovarna när jag bor i centrala Stockholm. Jag kör måttligt men jag lånar ut den till mina barn så i teorin har vi en bilpool, vi skulle ju kunna ha varsin men nu delar vi. Jag vill ha bil så jag kan komma iväg när jag har lust, slippa boka biljetter veckor i förväg och jag vill kunna planera min tid.

I Stockholm är det snurrigt – man vill få bort bilarna men samtidigt höjer man biljettpriset för kollektivtrafiken så det är faktiskt billigare för mig att ta bilen om jag ska göra ärenden i stan, jämfört med att ta bussen. Undantaget är om jag passerar tullarna i rusningstrafik, då blir det billigare eller samma som T-banan. På ett ungefär.

Tänk nu tanken att kollektivtrafiken var riktigt billig. Och man skulle bygga stora P-hus och infartsparkeringar utanför stan för sådana som jag. Då kan min bil stå där, jag kan åka och hämta när jag behöver den och lämna när jag inte ska ha den på några dagar och därmed avlasta gatorna i stan. Man borde bygga riktigt stora infartsparkeringar för dem som bor otillgängligt och behöver sin bil för att komma hem, men absolut inte behöver den i stan. Nuvarande infartsparkeringar är ofta fulla efter kl 07.00 och då måste man ta bilen eftersom man inte har något att välja på.

Om bussar och T-bana faktiskt fungerade och inte kostade massor.. T ex min dotter och hennes man som bor lite utanför tullarna. T-bana på helgerna kostar 37 kr enkel resa. De är två och de ska resa in till stan och stanna några timmar t o r, det blir 4×37=148 kr. För dem blir det mycket billigare att ta bil in och parkera. De har reskassa för månadskortet blir för dyrt när man inte använder det dagligen. Men staden är mer intresserad av inkomsterna från parkering, t-bana och tullarna, än att verkligen göra något åt problemet. Ett moment 22. Man pratar om att bilarna måste bort men samtidigt gör man inget vettigt åt det, bara höjer priser och försämrar förutsättningarna.

Likaså det här med tåg- kontra flygresor. En son bor i Köpenhamn och åker hem med jämna mellanrum, men har svårt att planera exakt när han ska åka pga skolan. För honom att ta tåget kostar i runda slängar 1000 kr för enkel resa. Om det finns plats. Flyget kostar drygt 500 kr och det finns många avgångar och alltid plats på någon. Han försöker verkligen ta tåget men det blir ofta flyget pga både pris och otillgänglighet.

Tåget borde vara som när jag var liten – fasta biljettpriser och opersonligt. Då kan man ju faktist sälja en biljett som man inte själv kan utnyttja och det finns inget incitament att köpa på sig biljetter för att de är billigare idag än imorgon. Och inte skitdyrt utan rimligt. En vän till mig planerade att ta tåget till Paris med sin dotter för att visa hur man åker tåg. Det blev så vansinnigt dyrt att det sprack, de fick flyga dit.

Så – bättre logistik och lägre och stabila priser skulle göra alla glada här. Tycker jag. Men det är väl politiskt omöjligt..

Julen kom. Jag fick ett nytt barnbarn strax innan, en liten Lena. Perfekt, såklart.

Den (julen) krävde minimalt med förberedelser från min sida. Lite mat, lite vin, ett nytt 1000-bitarspussel och några julklappar till småbarnen. Pyntet bestod av röda amaryllis i vas, några röda kuddar i soffan och en orange pläd. Doftljus som luktar jul och många levande ljus. Det räcker så bra, stämningen infann sig och alla var nöjda. Tre av fyra barn kom på julafton, med respektive och två småbarn.

Nyåret kom och min föresats är att inte – absolut inte – ha några föresatser. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Hunden är skotträdd så aftonen blev väldigt lugn. En kompis, mat, bubbel och babbel. Och en hund som trycker ömsom i badrummet och ömsom under bordet, men som är lugn. Hon liksom bara hatar tillvaron men accepterar faktum att det är som det är. Och kissar 37 cm från porten och vill sen in igen. Men dock.. grannens hund kissade i trapphuset.

Och nu är det ett nytt år. Det är ett lite annorlunda år eftersom jag nu är ensamstående på riktigt. Sonen har bestämt att han ska flytta till sin flickvän när han kommer hem från Danmark och det är ju helt i sin ordning, men nu har mina ”föräldraplikter” tagit slut. Att se till att han har någonstans att kalla hemma och ett kylskåp där man kan trolla ihop något till någon som kommer hem och är hungrig. Nu är det bara jag. Och hunden. Så det öppnar för nya tankar och vi får se vad som händer. Fortsättning följer, förhoppningsvis.