Författararkiv: admin

Nu är det klart

Eller ganska klart. Jag har flyttat från Stockholm till Österlen och är så nöjd. Men inte var det helt utan arbete, det ska gudarna veta. För ganska precis sju månader sedan skrev jag på kontraktet på huset. Sedan satt jag och tittade in i väggen i ungefär en månad och undrade om jag var helt dum i huvudet. På riktigt. Helt oförmögen att organisera eller tänka en vettig tanke. Men … jag skärpte mig, började skriva listor, prata med olika leverantörer av olika tjänster och försökte verkligen ta en sak i taget. Jag gjorde scheman och logistikkedjor, tidplaner, system för att hitta grejor igen och checklistor. Samtidigt som jag hade min vuxne son med post-covid hemma som verkligen behövde all tänkbar service. Eftersom min timing var usel med tanke på honom, så bestämdes det att han fick följa med. Så .. köpte 25 kartonger av en idiot i Vasastan, började planera för det som skulle stanna i Stockholm, både mina grejor och sonens. Skriva kontrakt med mäklare, stylister, firma för magasinering och flytt. Hålla ordning på – minst – fem olika logistikkedjor med grejor som ska hit eller dit, stanna eller komma med, kastas, säljas, ges bort eller magasineras. Beställde hem kartonger från flyttfirman, det blev totalt 30 kartonger (sonens) kvar i magasin och 104 med till Skåne. Plus möbler och tavlor. Och den som gjorde jobbet var .. jag.

Packat och klart. På ett ungefär.

Sålde lägenheten – mitt råd till alla framöver – försök att bo någon annanstans under säljprocessen när det är stylat och fixat. Vi fick flytta grejor fram och tillbaks, rulla ihop mattor och puffa och fixa tills vi var urlessa. Men vi lärde oss konsten att nonchalant kasta en pläd så att den landar snyggt. Man får två försök, sen måste man ta paus och försöka igen.

Hemma hos mig – men ändå inte. Så här ser det inte ut ostylat.

Lägenheten såldes till ett bra pris och så snart det var skrivet och klart var vi redo att åka. Den 7 maj åkte vi ifrån Stockholm, flyttlasset kom dagen efter och sen var det bara att sätta igång. På 10 dagar var allt uppackat och flyttfirman fick hämta sina tomma kartonger. Vissa brister fanns i huset, bl a usla kyl/frysar och diskmaskin, så det fick jag köpa nya. Installerade larm, byggde kök i gästhuset, möblerade och piffade, organiserade och kompletterade, så idag, tre månader efter inflytt, är det ganska klart. Så skönt. Och jag är så nöjd. Och sonen är frisk igen. Men lite trött, det är jag faktiskt.

Inflyttade men inte uppackade.
Dagen efter att lasset kom.

Lite trött, men väldigt nöjd.

Det här med att flytta…

Nu börjar det dra ihop sig. Idag är det skärtorsdag, påskhelgen är på ingående. Och efter helgen sätter hela cirkusen igång. Magasinering, städning, styling, fotografering och därefter försäljning av min lägenhet. Allt är framrivet, fult och rörigt. Kartonger överallt. Hunden är olycklig eftersom hon inte förstår vad som är på gång. Jag är irriterad eftersom allt är så rörigt och jag är orolig att jag missat något i röran. Jag tror jag har koll…

Det är nog bra att man innan flytt inte överblickar vad man satt igång. Ungefär som att skaffa barn.

När jag tvivlar på mitt eget förstånd sätter jag mig och tittar på den där listan jag skrev i höstas och jag minns varför jag satte igång det hela. Ungefär som när jag sätter mig och tittar på bilder av mina barn och även då kommer ihåg varför jag gjorde det. Av kärlek. Av lust att utveckla och använda livet. Att vilja mer. Inte nöja sig med lite, vilja ha mycket. Av att alternativet inte är möjligt, att vara utan. Hur krångligt det än är ibland, är det alltid värt det.

Så mycket händer nu..

Det var ju ett tag sedan jag senast fick fokus på att skriva här. Och det har hänt grejor, kan man säga. Jag har köpt ett hus, håller som bäst på att sälja min lägenhet i Stockholm och kommer att börja ett nytt liv på Österlen. En gammal dröm som nu går i uppfyllelse. Jag är glad, förskräckt, panikslagen och förväntansfull. Och glad – igen. Jätteglad.

Jag ska försöka skriva och uppdatera betydligt oftare, för nu har jag ju faktiskt något att berätta om.

Från trädgårdssidan – med utekök och allt

Just det här huset köpte jag nästan, sommaren -19. Ett jättefint hus, ganska nybyggt och med modern teknik (= mindre problem). Den gången kom det ut på Hemnet, det sa ”klick” i mig och jag gav mig in i budgivningen. Och vann! Men fick i samma veva nys om provborrningar som skulle kunna ske på Österlen. En sällsynt mineral – vanadin – som behövs vid batteritillverkning och är nödvändig för framtidens energiomställning. Det vill man ju inte bo i och jag hoppade av köpet. Och grämde mig – det är fortfarande ett jättebra hus. Letade vidare, lite håglöst, det var alltid något. För dyrt, för dåligt skick, för lågt i tak, för nära vägen, för många osäkerhetsfaktorer etc etc… Och – på julafton – kom ”mitt” hus ut på Hemnet igen! Panik!!! Det gällde att tänka fort och bestämma sig fort. Och bara en massa röda dagar så det inte gick att få tag i folk, banken, besiktningsmän etc etc.. Säljaren hade bråttom så det var bara att blunda och hoppa! Trettondagsafton skrev jag på kontraktet och så var det hela igång.

Till en början kunde jag inte tänka – alls. Det var så mycket logistik, grejor hit och grejor dit, sonens saker och mina saker. Olika adresser och olika tidpunkter. Då var jag mycket nära att hoppa av alltihopa, förlora handpenningen och – ingen förändring. Men efter några veckor började kugghjulen snurra på igen och jag började tänka. Engagerade mäklare, stylist, flyttfirma som både bär, magasinerar och kör grejor. Beställde hem kartonger och började rensa.

Fredagen den 19 mars tillträdde jag och nu äger jag ett hus på Österlen. Vi (sonen, hunden och jag) åkte ner med en påse pengar, fick en nyckel och har sovit över första natten. Det gick bra. Lite dåligt med möbler men jag hade med mig två pinnstolar, tre små satsbord, en baden-baden-stol, sovsäckar, lakan, badlakan, kuddar, picnicset och en uppblåsbar madrass. Det gick utmärkt att sova över.

Vardagsrummet – förförre ägarens inredning. Men vi har samma smak. Min inredning blir nog ganska lik den här.

Men … det här med att flytta … Det är tur att man ibland inte tänker så mycket utan bara gör, innan man hinner reflektera över vad man satt igång. Jag har våndats i flera veckor, planerat i några och verkställt i några. Började i källaren. Det är klokt, den är tråkigast och rörigast, men avklarad sedan flera veckor. Nu står det kartonger och påsar lite överallt, hunden är förvirrad och sur och jag har lätt panik. Hittills har jag packat 48 kartonger som ska med. Stylisterna skickade tre A4-sidor med grejor som ska bort, så det blir liksom två flyttar. En nästa tisdag då flyttfirman hämtar merparten av mina grejor till magasinering och en när lägenheten är såld, då går allt till Skåne direkt. Det var inte mycket av mina grejor stylisterna ville behålla, lite sårad är jag över att de inte gillar mina väl utvalda saker, men inser också att deras uppdrag är att göra lägenheten till en som inte berättar vem jag är, utan en som alla kan gilla.

Sur och arg

Coronan igen. Igår – en gråmulen onsdag i Stockholm – var jag på ett eländigt humör. Snäste åt hunden, slog i dörrar och bråkade på sonen. Jag satte mig faktiskt och funderade på varför jag var så vansinnigt argsint och – jag vet faktiskt inte. Men en liten lista;

Frustration. Jag har fastnat. Livet är såklart väldigt bra, men jag har så mycket jag vill göra och jag kommer ingenvart. Det är till största delen coronan och det är inte ett dugg synd om mig, men ändå… Ilsk blir jag.

Jag var ful i håret. Det har över natten blivit för långt och vill ingenting. Så jag blixtbokade en klipptid och blev lite gladare. Nyklippt men lite för stajlad – mitt hår blir alltid bäst när det får självtorka med lite saltspray i, och sen göra lite som det vill. Rufsas bara. När man inte är självlockig får man vara rädd om det lilla rufs som finns.

De där tvärs över gatan gör mig arg/jättearg/uppgiven/ledsen. Ett företag i elcykelbranschen som har sin verksamhet nästan dygnet runt med skrammel, röster, ljus, jättebilar, mer jätteskrammel och två gånger har det brunnit i deras batterier. En anmälan hos Miljöförvaltningen finns, men det verkar gå trögt. Jag blir arg över att de finns, uppgiven över att det inte finns regler och deras arrogans och ledsen över att de har inkräktat så inivassen på min hemmiljö. Jag ska skriva ett eget inlägg om dem.

I regnet på sen eftermiddag gick jag och sonen och handlade bröd och lite god mat på den spanska delikatessbutiken härborta. Då blev jag snällare, mat och promenader kan göra underverk.

Jodå – nog hakade det upp sig

Nästan ett år senare är jag här igen. Mycket har hänt och ändå väldigt lite. Coronan dominerar fortfarande tillvaron men man börjar liksom vänja sig. Vid att inte träffa ”någon”, hålla distans och glo på tv.

Jag träffar folk via min hund – tack o lov att jag har henne. Hon gör att jag kliver upp på morgonen, duschar, klär på mig och går ut. Mellan en halv och en timme blir det oftast och då träffar vi nästan alltid andra hundar och deras människor i parken. Vi umgås med ordentlig distans men det är typ mitt sociala liv nuförtiden. Lera och bollar ingår. Sen hem, plock och rutiner, städa och fixa. Sen ut igen på långpromenad. Stella gör ingen skillnad mellan helg och vardag så vi gör samma saker typ varenda dag. Jag börjar planera middagen vid 15-tiden och efter 18 är det ätet och klart och soffhörnan. Min soffa börjar få en grop i hörnet så jag får vända och skifta dynor lite då och då. Det är inte ett dugg synd om mig, men jag är präktigt uttråkad. Som nästan alla andra jag känner.

Nu hakade det upp sig igen

Livet och världen har ju sin egen gång och just nu rusar det åt fel håll. Då har jag en förmåga att titta åt ett annat håll ett tag, medan jag samlar krafter för att titta åt rätt håll och den dagen är idag. Corona dominerar, hamstring har fått en ny innebörd, prepping likaså. Jag är en prepper av födsel och ohejdad vana och planerar alltid för ansträngt läge, som t ex nu. Och förbannar min egen saktfärdighet, planen i huvudet är helt klar, men omständigheter har stoppat mig. Andras tyckanden och min vilja att vara till lags och inte provocera någon. Så dumt. Så urbota dumt.

För dagen – Coronaviruset härjar och det blir bara värre och värre. Även sådana som först vispade bort ”influensan” har börjat förstå allvaret i situationen. Mitt bolag kommer jag att försätta i likvidation, jag orkar inte längre. Här har jag inte skrivit om läget tidigare, men jag inledde dumt nog ett samarbete med en annan person för ett antal år sedan, och det skulle jag inte gjort, visar facit. Men gjort är gjort, det är bara att ro om man satt fan i båten.

Samhället har visat både hur skört det är och hur urstarkt det är. Ekonomier rasar som korthus men människor mobiliserar och visar både enorm styrka och imponerande kreativitet. Och flexibilitet, det gick visst alldeles utmärkt att ha videomöten istället för att flyga kors och tvärs, det går att laga soppa på en spik, i alla fall ett tag, så länge man har spik. Man är ute och har en picnic istället för att hänga på café, man tar hem mat från restaurangen istället för att gå dit. Solidaritet på riktigt, kryddad med en liten dos egoism, man vill ju faktiskt gå till den där trevliga krogen även i höst. Men mest medkänsla och solidaritet. Det blir jag stolt över. Vi har ledare som visat sig både vara kloka och så här långt litar på att de flesta av oss också är det. Undantag finns alltid, jag hoppas de skäms när de fattar.

Bästa huset i stan

Jag har ju starka funderingar på att köpa hus och flytta till landet eftersom jag vill ha trädgård, solnedgångar och fågelkvitter. Men så drabbas jag av tvivel. Jag bor i ett hus med sex lägenheter och har världens bästa grannar. Det är tre vuxna ensamstående kvinnor, fyra (snart fem) småbarn med föräldrar och tre hundar. Och ett gäng vuxna barn som kommer och går lite hursomhelst.

I söndags när jag varit ute med hunden kom jag in i trapphuset och det luktade nybakat bröd. Härligt! Jag gick till mig, åt frukost och öppnade mailen. Då har en granne skrivit att ”jag har fått pippi på att baka och vi kan inte äta upp allt. Varsågoda, det finns frallor i trapphuset”. Hur fint är inte det? Då kan man ju inte flytta. Vi pratade om att göra en dokusåpa som skulle heta ”Vi i 35an”.

Med nerverna på utsidan. Andras nerver.

Stress, stress och stress. Inte den stressen som är ”oj vad jag har mycket att göra” utan en annan, inre, frätande stress. Just nu är anledningen sonens ansökningar till praktik i sin utbildning. Han är sent ute, jag har tjatat sedan juni på att ”nu måste du få iväg dina ansökningar”. Men han har inte gjort som jag säger. Det kan i och för sig vara ett hälsotecken men jag blir mer stressad än vad som är hälsosamt för någon inblandad. Och nu – i grevens timme – har han blivit med tre platser och måste tacka nej till två. Så varför i hela friden oroar jag mig? Jag vet – VET – att alla mina barn klarar sig utmärkt och är så duktiga på det de gör, har bra omdöme och är kloka.

Men jag har en suverän talang för att oroa mig å andras vägnar. Varför hittar inte han en flickvän, han som är så bra? Varför går det hela tiden åt pepparn för henne, hon som gör allt i sin makt för att det ska bli bra? Varför blir det inga barn där? Varför dricker han för mycket? Varför äter hon för lite? För mycket? Varför sover hunden för mycket? Dricker för mycket? Jag vill hjälpa alla men kan inte och det är förmodligen inte ens meningen att jag ska göra det. Men förstå det – du präglade hjärna. En gång mamma och storasyster, alltid osv..

Inga ursäkter

Nu finns det faktiskt inga ursäkter för att inte göra något. Yngste sonen som bott i Köpenhamn i 2,5 år, har flyttat hem och till sin flickvän. Jag har hållit hans rum (= bott kvar i min lägenhet) men nu ska han inte bo här längre. Konstigt. Att efter drygt 35 år som mamma med hemmavarande barn inte ha några hemmavarande barn längre och alltså inte behöva planera för dem. Det är underligt och snabbt gick det. Dagarna har ibland varit oändligt långa, men åren har rusat förbi.

Jag har ju fått barnbarn, i skrivande stund fyra små flickor och det är självklart fantastiskt. Jag barnvaktar lite här och där men de är inte mitt primäransvar och det är både skönt och lite sorgligt. Lilla V skolas som bäst in på förskolan, henne har jag haft hand om några dagar de senaste veckorna för att fylla i skarvarna i föräldrarnas tillvaro. Lilla L är ganska nyfödd och jag träffar henne och hennes mamma ungefär tre gånger i veckan. Lilla J ska jag passa på lördag eftersom föräldrarna behövde ses. Lilla R känner jag inte riktigt och hon är en sån som inte gillar att sova, så vi väntar nog lite med att hon ska stanna övernatt. De är alla ljuvliga och väldigt lätta att ha att göra med, de äter det man ställer fram och sover när jag säger att det ska sovas. Däremellan inventerar de min lägenhet och det får de så gärna göra, inga farligheter ligger framme och jag har ju faktiskt tid att ägna mig helt och fullt åt dem för att se till att de inte hittar på konstigheter.

Så – tillbaks till rubriken – inga ursäkter. Mitt hus… jag ångrar lite att jag inte köpt några av de hus jag haft sikte på, men det finns förklaringar till att det blev som det blev. Mineralbrytningar skrämde mig, barnen protesterade och timingen var lite dålig. Men nu.. Jag har letat hus i Stockholms närhet men hur det nu än är – hjärtat finns på Österlen. För dagen finns inga roliga hus ute, men det borde komma om en månad eller så, jag umgås mycket med Hemnet. Väl där, med all logistik det initialt innebär, så kommer det att bli bra. Tåget till Lund tar drygt fyra timmar och där kan man hämta med bil. Enkelt.

Fortsättning följer.

/ Hälsningar hon som aldrig får ändan ur vagnen.

Det här med transporter

Att försöka vara analog har många sidor. Jag äger en bil. En liten billig och energisnål bil, men den gör mig ändå till en av bovarna när jag bor i centrala Stockholm. Jag kör måttligt men jag lånar ut den till mina barn så i teorin har vi en bilpool, vi skulle ju kunna ha varsin men nu delar vi. Jag vill ha bil så jag kan komma iväg när jag har lust, slippa boka biljetter veckor i förväg och jag vill kunna planera min tid.

I Stockholm är det snurrigt – man vill få bort bilarna men samtidigt höjer man biljettpriset för kollektivtrafiken så det är faktiskt billigare för mig att ta bilen om jag ska göra ärenden i stan, jämfört med att ta bussen. Undantaget är om jag passerar tullarna i rusningstrafik, då blir det billigare eller samma som T-banan. På ett ungefär.

Tänk nu tanken att kollektivtrafiken var riktigt billig. Och man skulle bygga stora P-hus och infartsparkeringar utanför stan för sådana som jag. Då kan min bil stå där, jag kan åka och hämta när jag behöver den och lämna när jag inte ska ha den på några dagar och därmed avlasta gatorna i stan. Man borde bygga riktigt stora infartsparkeringar för dem som bor otillgängligt och behöver sin bil för att komma hem, men absolut inte behöver den i stan. Nuvarande infartsparkeringar är ofta fulla efter kl 07.00 och då måste man ta bilen eftersom man inte har något att välja på.

Om bussar och T-bana faktiskt fungerade och inte kostade massor.. T ex min dotter och hennes man som bor lite utanför tullarna. T-bana på helgerna kostar 37 kr enkel resa. De är två och de ska resa in till stan och stanna några timmar t o r, det blir 4×37=148 kr. För dem blir det mycket billigare att ta bil in och parkera. De har reskassa för månadskortet blir för dyrt när man inte använder det dagligen. Men staden är mer intresserad av inkomsterna från parkering, t-bana och tullarna, än att verkligen göra något åt problemet. Ett moment 22. Man pratar om att bilarna måste bort men samtidigt gör man inget vettigt åt det, bara höjer priser och försämrar förutsättningarna.

Likaså det här med tåg- kontra flygresor. En son bor i Köpenhamn och åker hem med jämna mellanrum, men har svårt att planera exakt när han ska åka pga skolan. För honom att ta tåget kostar i runda slängar 1000 kr för enkel resa. Om det finns plats. Flyget kostar drygt 500 kr och det finns många avgångar och alltid plats på någon. Han försöker verkligen ta tåget men det blir ofta flyget pga både pris och otillgänglighet.

Tåget borde vara som när jag var liten – fasta biljettpriser och opersonligt. Då kan man ju faktist sälja en biljett som man inte själv kan utnyttja och det finns inget incitament att köpa på sig biljetter för att de är billigare idag än imorgon. Och inte skitdyrt utan rimligt. En vän till mig planerade att ta tåget till Paris med sin dotter för att visa hur man åker tåg. Det blev så vansinnigt dyrt att det sprack, de fick flyga dit.

Så – bättre logistik och lägre och stabila priser skulle göra alla glada här. Tycker jag. Men det är väl politiskt omöjligt..