Författararkiv: admin

Bästa huset i stan

Jag har ju starka funderingar på att köpa hus och flytta till landet eftersom jag vill ha trädgård, solnedgångar och fågelkvitter. Men så drabbas jag av tvivel. Jag bor i ett hus med sex lägenheter och har världens bästa grannar. Det är tre vuxna ensamstående kvinnor, fyra (snart fem) småbarn med föräldrar och tre hundar. Och ett gäng vuxna barn som kommer och går lite hursomhelst.

I söndags när jag varit ute med hunden kom jag in i trapphuset och det luktade nybakat bröd. Härligt! Jag gick till mig, åt frukost och öppnade mailen. Då har en granne skrivit att ”jag har fått pippi på att baka och vi kan inte äta upp allt. Varsågoda, det finns frallor i trapphuset”. Hur fint är inte det? Då kan man ju inte flytta. Vi pratade om att göra en dokusåpa som skulle heta ”Vi i 35an”.

Med nerverna på utsidan. Andras nerver.

Stress, stress och stress. Inte den stressen som är ”oj vad jag har mycket att göra” utan en annan, inre, frätande stress. Just nu är anledningen sonens ansökningar till praktik i sin utbildning. Han är sent ute, jag har tjatat sedan juni på att ”nu måste du få iväg dina ansökningar”. Men han har inte gjort som jag säger. Det kan i och för sig vara ett hälsotecken men jag blir mer stressad än vad som är hälsosamt för någon inblandad. Och nu – i grevens timme – har han blivit med tre platser och måste tacka nej till två. Så varför i hela friden oroar jag mig? Jag vet – VET – att alla mina barn klarar sig utmärkt och är så duktiga på det de gör, har bra omdöme och är kloka.

Men jag har en suverän talang för att oroa mig å andras vägnar. Varför hittar inte han en flickvän, han som är så bra? Varför går det hela tiden åt pepparn för henne, hon som gör allt i sin makt för att det ska bli bra? Varför blir det inga barn där? Varför dricker han för mycket? Varför äter hon för lite? För mycket? Varför sover hunden för mycket? Dricker för mycket? Jag vill hjälpa alla men kan inte och det är förmodligen inte ens meningen att jag ska göra det. Men förstå det – du präglade hjärna. En gång mamma och storasyster, alltid osv..

Inga ursäkter

Nu finns det faktiskt inga ursäkter för att inte göra något. Yngste sonen som bott i Köpenhamn i 2,5 år, har flyttat hem och till sin flickvän. Jag har hållit hans rum (= bott kvar i min lägenhet) men nu ska han inte bo här längre. Konstigt. Att efter drygt 35 år som mamma med hemmavarande barn inte ha några hemmavarande barn längre och alltså inte behöva planera för dem. Det är underligt och snabbt gick det. Dagarna har ibland varit oändligt långa, men åren har rusat förbi.

Jag har ju fått barnbarn, i skrivande stund fyra små flickor och det är självklart fantastiskt. Jag barnvaktar lite här och där men de är inte mitt primäransvar och det är både skönt och lite sorgligt. Lilla V skolas som bäst in på förskolan, henne har jag haft hand om några dagar de senaste veckorna för att fylla i skarvarna i föräldrarnas tillvaro. Lilla L är ganska nyfödd och jag träffar henne och hennes mamma ungefär tre gånger i veckan. Lilla J ska jag passa på lördag eftersom föräldrarna behövde ses. Lilla R känner jag inte riktigt och hon är en sån som inte gillar att sova, så vi väntar nog lite med att hon ska stanna övernatt. De är alla ljuvliga och väldigt lätta att ha att göra med, de äter det man ställer fram och sover när jag säger att det ska sovas. Däremellan inventerar de min lägenhet och det får de så gärna göra, inga farligheter ligger framme och jag har ju faktiskt tid att ägna mig helt och fullt åt dem för att se till att de inte hittar på konstigheter.

Så – tillbaks till rubriken – inga ursäkter. Mitt hus… jag ångrar lite att jag inte köpt några av de hus jag haft sikte på, men det finns förklaringar till att det blev som det blev. Mineralbrytningar skrämde mig, barnen protesterade och timingen var lite dålig. Men nu.. Jag har letat hus i Stockholms närhet men hur det nu än är – hjärtat finns på Österlen. För dagen finns inga roliga hus ute, men det borde komma om en månad eller så, jag umgås mycket med Hemnet. Väl där, med all logistik det initialt innebär, så kommer det att bli bra. Tåget till Lund tar drygt fyra timmar och där kan man hämta med bil. Enkelt.

Fortsättning följer.

/ Hälsningar hon som aldrig får ändan ur vagnen.

Det här med transporter

Att försöka vara analog har många sidor. Jag äger en bil. En liten billig och energisnål bil, men den gör mig ändå till en av bovarna när jag bor i centrala Stockholm. Jag kör måttligt men jag lånar ut den till mina barn så i teorin har vi en bilpool, vi skulle ju kunna ha varsin men nu delar vi. Jag vill ha bil så jag kan komma iväg när jag har lust, slippa boka biljetter veckor i förväg och jag vill kunna planera min tid.

I Stockholm är det snurrigt – man vill få bort bilarna men samtidigt höjer man biljettpriset för kollektivtrafiken så det är faktiskt billigare för mig att ta bilen om jag ska göra ärenden i stan, jämfört med att ta bussen. Undantaget är om jag passerar tullarna i rusningstrafik, då blir det billigare eller samma som T-banan. På ett ungefär.

Tänk nu tanken att kollektivtrafiken var riktigt billig. Och man skulle bygga stora P-hus och infartsparkeringar utanför stan för sådana som jag. Då kan min bil stå där, jag kan åka och hämta när jag behöver den och lämna när jag inte ska ha den på några dagar och därmed avlasta gatorna i stan. Man borde bygga riktigt stora infartsparkeringar för dem som bor otillgängligt och behöver sin bil för att komma hem, men absolut inte behöver den i stan. Nuvarande infartsparkeringar är ofta fulla efter kl 07.00 och då måste man ta bilen eftersom man inte har något att välja på.

Om bussar och T-bana faktiskt fungerade och inte kostade massor.. T ex min dotter och hennes man som bor lite utanför tullarna. T-bana på helgerna kostar 37 kr enkel resa. De är två och de ska resa in till stan och stanna några timmar t o r, det blir 4×37=148 kr. För dem blir det mycket billigare att ta bil in och parkera. De har reskassa för månadskortet blir för dyrt när man inte använder det dagligen. Men staden är mer intresserad av inkomsterna från parkering, t-bana och tullarna, än att verkligen göra något åt problemet. Ett moment 22. Man pratar om att bilarna måste bort men samtidigt gör man inget vettigt åt det, bara höjer priser och försämrar förutsättningarna.

Likaså det här med tåg- kontra flygresor. En son bor i Köpenhamn och åker hem med jämna mellanrum, men har svårt att planera exakt när han ska åka pga skolan. För honom att ta tåget kostar i runda slängar 1000 kr för enkel resa. Om det finns plats. Flyget kostar drygt 500 kr och det finns många avgångar och alltid plats på någon. Han försöker verkligen ta tåget men det blir ofta flyget pga både pris och otillgänglighet.

Tåget borde vara som när jag var liten – fasta biljettpriser och opersonligt. Då kan man ju faktist sälja en biljett som man inte själv kan utnyttja och det finns inget incitament att köpa på sig biljetter för att de är billigare idag än imorgon. Och inte skitdyrt utan rimligt. En vän till mig planerade att ta tåget till Paris med sin dotter för att visa hur man åker tåg. Det blev så vansinnigt dyrt att det sprack, de fick flyga dit.

Så – bättre logistik och lägre och stabila priser skulle göra alla glada här. Tycker jag. Men det är väl politiskt omöjligt..

Nytt år och inget annat nytt

Julen kom. Jag fick ett nytt barnbarn strax innan, en liten Lena. Perfekt, såklart.

Den (julen) krävde minimalt med förberedelser från min sida. Lite mat, lite vin, ett nytt 1000-bitarspussel och några julklappar till småbarnen. Pyntet bestod av röda amaryllis i vas, några röda kuddar i soffan och en orange pläd. Doftljus som luktar jul och många levande ljus. Det räcker så bra, stämningen infann sig och alla var nöjda. Tre av fyra barn kom på julafton, med respektive och två småbarn.

Nyåret kom och min föresats är att inte – absolut inte – ha några föresatser. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Hunden är skotträdd så aftonen blev väldigt lugn. En kompis, mat, bubbel och babbel. Och en hund som trycker ömsom i badrummet och ömsom under bordet, men som är lugn. Hon liksom bara hatar tillvaron men accepterar faktum att det är som det är. Och kissar 37 cm från porten och vill sen in igen. Men dock.. grannens hund kissade i trapphuset.

Och nu är det ett nytt år. Det är ett lite annorlunda år eftersom jag nu är ensamstående på riktigt. Sonen har bestämt att han ska flytta till sin flickvän när han kommer hem från Danmark och det är ju helt i sin ordning, men nu har mina ”föräldraplikter” tagit slut. Att se till att han har någonstans att kalla hemma och ett kylskåp där man kan trolla ihop något till någon som kommer hem och är hungrig. Nu är det bara jag. Och hunden. Så det öppnar för nya tankar och vi får se vad som händer. Fortsättning följer, förhoppningsvis.

Människans bästa vän

Hunden – min älskade hund – har under en tid varit lite hängig. Jag har gett henne kosttillskott, provat det ena fodret och det andra. Ibland blir hon lite bättre och ibland tycker jag att hon är så låg, deppig och nere. Långt ifrån sitt vanliga pigga, glada jag. Hon har förlorat pigment på nosen och under tassarna och ingen vet varför. Hon är äldre nu, 8 ochetthalvt år, men för en pudel är det ingen ålder. Hundar kan ju inte tala om hur de mår och de är programmerade att fejka, de vill inte medge att de är sjuka och kanske utesluts ur flocken. Gamla instinkter där, inte för våra inomhushundar som vi gör allt för att de ska må bra. Men hur det var så tog jag mig i kragen igår och gick till veterinären. Först ett urinprov och sedan tog han två rör blod ur frambenen. Inte under protest, där fick hon visa att hon fortfarande har kämparglöd men till slut gick det. Hon hade lite socker och några andra värden som han ska gå vidare med, men vad det nu kan vara så går det att medicinera. Eventuellt resten av livet, men det gör jag så gärna, bara jag får behålla henne.

Innan jag skaffade hund så suckade jag en del över dessa överbeskyddande hundägare som lägger mer omsorg på hunden än sina familjemedlemmar. Jag tyckte det var både dumt och ”det är ju bara en hund”. Men så kom Stella in i mitt liv. Alltid med mig, utom när jag går till doktorn eller till ICA. Sover i min säng, grusar ner min soffa, tigger min mat, ser till att jag går på promenader oavsett väder. Det är klart att man får en stark relation till sin hund och jag har slutat sucka över fjolliga röster, överbeskyddande farbröder och tanter som kallar sig ”mamma” till sin hund. Hunden är verkligen människans bästa vän, oavsett om de pryder en kudde och får leverpastej, vaktar hjorden eller jagar älg.

Min lilla pärla ska strax iväg och simma. Lite rehab för ett dåligt bakben. Det blir andra gången vi går dit och första gången var hon lätt överraskad, men tyckte nog att det var ok. Vi får se vad hon tycker den här gången..

Rosendalsincidenten

I förra veckan var jag på utflykt tillsammans med två av mina barn som båda är föräldralediga. Vi gick en vända på Djurgården och hamnade uppe på Rosendals trädgård där vi åt lunch. Ganska mycket folk, ganska bra väder och trevligt.

När vi skulle gå blev det lite krångel. Deras hopplösa entré (det hänger ett repdraperi framför utgången för att stoppa småfåglar från att komma in och det är trassligt att ta sig ut), två barnvagnar, tre små barn, en hund och tre vuxna. Vi kom ut i omgångar. Så bebisen som är min dotters hamnade halvklädd i min sons famn, när dottern skulle klä på treåringen inne i caféet. Hon var på gång, men hade ännu inte kommit ut. Då kom en äldre dam, stilig, och ställde en vänlig fråga till min son. Hon undrade varför nutida föräldrar inte tycker att mössa är nödvändig, när hon var småbarnsmamma var mössa jätteviktig. Det var en intresserad och vänligt ställd fråga. Vi började svara att mössan var på väg med barnets mamma men det var ju inte kallt så det går nog bra en stund. Etc, etc. Då kommer en ny person, en arg mamma i 30-årsåldern, och börjar skälla ut damen för att hon har synpunkter och hävdar att ny forskning visar att barn är alldeles för varmt klädda och hur kan någon komma och kritisera och hon är så trött på tanter och … går på och går på. Damen flyr. Och jag blir trött.

Den här generationen nya föräldrar, de tar sig rätten att veta bäst, att skälla ut den som har den mildaste frågan och eventuellt (!) hävdar motsatsen. All respekt för tidigare generationer (som bevisligen fick sina egna barn att överleva) är bortblåst, de har internet som uppfostringsreferens och de är upprörda och kränkta. Det nya favorittillståndet – kränkta! Jag började beskriva min syn på det hela, men jag blev totalt ignorerad så jag gav upp. Damen hade försvunnit, hade jag sett henne hade jag sprungit ikapp och bett om ursäkt. Men jag funderar mycket över vad denna attityd kommer ifrån? Är det så att nya föräldrar är så stressade att de kommit överens om en enda sanning och för enkelhetens skull råder konsensus? Jag försökte också beskriva för mina barn att när jag var liten (sent 50-tal) så hade vi helt andra material. Det var stickat i flera lager, vantar som blev blöta (=iskalla) och anorak i bomull. Idag är det syntetfiber och bävernylon som förvisso är väldigt funktionellt, men håller värmen inne så för nutida barn är det nog en idé att inte klä för varmt. Men damens – och min – referens är att om det småregnar och är blåsigt, då bör man klä på de små.

Och framförallt – en dos vänlighet och inse att en fråga kan komma ur ett genuint intresse och inte omedelbart uppfatta den som kritik. Och tända på alla cylindrar och börja skälla och bråka. Jag blir generad å deras vägnar.

Barnkläder 50-talet

Att ge upp drömmar och hoppas på livet

För en människa som jag – som vill ha kontroll – är det det jobbigt att bestämma sig för att släppa den kontrollen. Om man är storasyster med tre yngre syskon och mamma till fyra barn, då är man van vid att bestämma och ha koll på det mesta. Men om det har visat sig fungera dåligt i ungefär 60 år, då kanske man ska pröva något annat? Länge har jag trott att jag är den enda som kan se till att allt fungerar, men att bestämma sig för att delegera det ansvaret, det är ganska skönt. Och konstigt och ovant. Men om jag har skött mitt mammajobb rätt så har jag fostrat fyra vuxna, välutbildade, kloka och självgående människor som är ytterst kapabla att ta hand om sig själva. Kan det vara så att jag är rädd att inte vara behövd längre? Jo, så kan det vara.

Men det är värt att tänka lite på var den vanan/ovanan kommer ifrån? Jag har några ekon i huvudet sedan jag var liten och rösten kommer från min pappa. Att jag var tvungen att ta ansvar för mina syskon. Det var ju fullkomligt befängt att jag i 9-årsåldern skulle ta ansvar för syskonen som då var 6, 4 och 3 år gamla. När det fanns en hel bunt vuxna i närheten, föräldrar, barnflickor och morföräldrar. Men det satte sig och det sitter djupt.

Mina drömmar – har det väl framgått – har att göra med natur, odla, kreativitet, estetik, mat, djur och frihet. Resor och kultur, nya människor och nya idéer. Tänk om jag ska bara skicka den tanken till universum och se vad som händer? Utan att försöka styra och ställa?

Att släppa taget

Ibland måste man. Det tar emot. Eftersom man vet vad man har men vet inte vad man får.

Mängder av kloka citat och ordspråk finns för att stärka beslut till förändring, men det är svårt.

I mitt fall så bor jag bra, har mina fina barn och barnbarn i stan, bra vänner och ett bra liv. Men det är lite tråkigt. Enahanda. Det är liksom ”same same” mest hela tiden och jag känner inte riktigt igen mig, jag brukade vara modigare. Det har väl med tillit att göra tror jag, att våga lita på att livet kan fyllas med bra saker, bara man lämnar plats för dem.

Just så

Alla dessa tomtar…

… och det är inte ens jul.

Jag är singel sedan länge och börjar titta mig omkring efter alternativ till detta. Tinder är enkelt och gratis och utbudet där är stort. Men himmel … vilket utbud?

Om man vill grovsortera så finns det två kategorier på begagnatmarknaden. 1) De som nyss blivit singel och nu jäklar ska det dejtas. Morgon, middag och kväll. Och det tränas, skryts och fotograferas, gärna i badrumsspegeln. Denne har ofta specificerat väldigt höga krav på sin eventuella motpart eller annonserar att de bara är intresserade av sex. Väldigt osexigt och ointressant, i mina ögon. Eller 2) De som fått fullständig punka, ledsna, lätt (eller mycket) alkoholiserade, småfeta, trötta och ledsna. Som bara vill att någon ska ta hand om dem och det kan nog vara typ vemsomhelst. Också väldigt osexigt och ointressant.

En annan kategori är stiliga amerikaner som alltid är antingen läkare eller jobbar inom gruv- eller oljebranschen. Gärna i Mellanöstern eller Afrika. Eller på en oljerigg nånstans i Nordsjön. Alla är änklingar med ett (!) barn som praktiskt nog går på internatskola hemmavid. Samtliga vill gärna komma och hälsa på mig efter någon eller några dagars skrivande och alla är djupt förälskade i mig. Konstigt nog har några samma foto och när jag påpekar detta försvinner de blixtsnabbt…

Så – var finns den där trevlige, normala, glada och intressanta personen som får hjärtat att klappa och där det klappar tillbaks i lagom takt? Ingen aning. Jag börjar tröttna på att leta och överlåter det hela till ödet. Om tillvaron vill att jag ska hitta någon att tycka om så blir det så, om inte så är det bra i alla fall.

Alternativet – fel man – är mycket sämre, det har jag provat några gånger och kommer att låta bli i fortsättningen. Jag försörjer mig själv, har ett bra socialt liv och gör det jag har lust med. Möjligen att jag kan behöva hjälp att lyfta tunga saker, men där har jag mina söner.

Så – dyker det upp en trevlig tomte som luktar gott och får mig att skratta är han välkommen. Annars inte.