Att ge upp drömmar och hoppas på livet

För en människa som jag – som vill ha kontroll – är det det jobbigt att bestämma sig för att släppa den kontrollen. Om man är storasyster med tre yngre syskon och mamma till fyra barn, då är man van vid att bestämma och ha koll på det mesta. Men om det har visat sig fungera dåligt i ungefär 60 år, då kanske man ska pröva något annat? Länge har jag trott att jag är den enda som kan se till att allt fungerar, men att bestämma sig för att delegera det ansvaret, det är ganska skönt. Och konstigt och ovant. Men om jag har skött mitt mammajobb rätt så har jag fostrat fyra vuxna, välutbildade, kloka och självgående människor som är ytterst kapabla att ta hand om sig själva. Kan det vara så att jag är rädd att inte vara behövd längre? Jo, så kan det vara.

Men det är värt att tänka lite på var den vanan/ovanan kommer ifrån? Jag har några ekon i huvudet sedan jag var liten och rösten kommer från min pappa. Att jag var tvungen att ta ansvar för mina syskon. Det var ju fullkomligt befängt att jag i 9-årsåldern skulle ta ansvar för syskonen som då var 6, 4 och 3 år gamla. När det fanns en hel bunt vuxna i närheten, föräldrar, barnflickor och morföräldrar. Men det satte sig och det sitter djupt.

Mina drömmar – har det väl framgått – har att göra med natur, odla, kreativitet, estetik, mat, djur och frihet. Resor och kultur, nya människor och nya idéer. Tänk om jag ska bara skicka den tanken till universum och se vad som händer? Utan att försöka styra och ställa?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *