Rosendalsincidenten

I förra veckan var jag på utflykt tillsammans med två av mina barn som båda är föräldralediga. Vi gick en vända på Djurgården och hamnade uppe på Rosendals trädgård där vi åt lunch. Ganska mycket folk, ganska bra väder och trevligt.

När vi skulle gå blev det lite krångel. Deras hopplösa entré (det hänger ett repdraperi framför utgången för att stoppa småfåglar från att komma in och det är trassligt att ta sig ut), två barnvagnar, tre små barn, en hund och tre vuxna. Vi kom ut i omgångar. Så bebisen som är min dotters hamnade halvklädd i min sons famn, när dottern skulle klä på treåringen inne i caféet. Hon var på gång, men hade ännu inte kommit ut. Då kom en äldre dam, stilig, och ställde en vänlig fråga till min son. Hon undrade varför nutida föräldrar inte tycker att mössa är nödvändig, när hon var småbarnsmamma var mössa jätteviktig. Det var en intresserad och vänligt ställd fråga. Vi började svara att mössan var på väg med barnets mamma men det var ju inte kallt så det går nog bra en stund. Etc, etc. Då kommer en ny person, en arg mamma i 30-årsåldern, och börjar skälla ut damen för att hon har synpunkter och hävdar att ny forskning visar att barn är alldeles för varmt klädda och hur kan någon komma och kritisera och hon är så trött på tanter och … går på och går på. Damen flyr. Och jag blir trött.

Den här generationen nya föräldrar, de tar sig rätten att veta bäst, att skälla ut den som har den mildaste frågan och eventuellt (!) hävdar motsatsen. All respekt för tidigare generationer (som bevisligen fick sina egna barn att överleva) är bortblåst, de har internet som uppfostringsreferens och de är upprörda och kränkta. Det nya favorittillståndet – kränkta! Jag började beskriva min syn på det hela, men jag blev totalt ignorerad så jag gav upp. Damen hade försvunnit, hade jag sett henne hade jag sprungit ikapp och bett om ursäkt. Men jag funderar mycket över vad denna attityd kommer ifrån? Är det så att nya föräldrar är så stressade att de kommit överens om en enda sanning och för enkelhetens skull råder konsensus? Jag försökte också beskriva för mina barn att när jag var liten (sent 50-tal) så hade vi helt andra material. Det var stickat i flera lager, vantar som blev blöta (=iskalla) och anorak i bomull. Idag är det syntetfiber och bävernylon som förvisso är väldigt funktionellt, men håller värmen inne så för nutida barn är det nog en idé att inte klä för varmt. Men damens – och min – referens är att om det småregnar och är blåsigt, då bör man klä på de små.

Och framförallt – en dos vänlighet och inse att en fråga kan komma ur ett genuint intresse och inte omedelbart uppfatta den som kritik. Och tända på alla cylindrar och börja skälla och bråka. Jag blir generad å deras vägnar.

Barnkläder 50-talet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *