Nästan ett år senare är jag här igen. Mycket har hänt och ändå väldigt lite. Coronan dominerar fortfarande tillvaron men man börjar liksom vänja sig. Vid att inte träffa ”någon”, hålla distans och glo på tv.

Jag träffar folk via min hund – tack o lov att jag har henne. Hon gör att jag kliver upp på morgonen, duschar, klär på mig och går ut. Mellan en halv och en timme blir det oftast och då träffar vi nästan alltid andra hundar och deras människor i parken. Vi umgås med ordentlig distans men det är typ mitt sociala liv nuförtiden. Lera och bollar ingår. Sen hem, plock och rutiner, städa och fixa. Sen ut igen på långpromenad. Stella gör ingen skillnad mellan helg och vardag så vi gör samma saker typ varenda dag. Jag börjar planera middagen vid 15-tiden och efter 18 är det ätet och klart och soffhörnan. Min soffa börjar få en grop i hörnet så jag får vända och skifta dynor lite då och då. Det är inte ett dugg synd om mig, men jag är präktigt uttråkad. Som nästan alla andra jag känner.