Coronan igen. Igår – en gråmulen onsdag i Stockholm – var jag på ett eländigt humör. Snäste åt hunden, slog i dörrar och bråkade på sonen. Jag satte mig faktiskt och funderade på varför jag var så vansinnigt argsint och – jag vet faktiskt inte. Men en liten lista;

Frustration. Jag har fastnat. Livet är såklart väldigt bra, men jag har så mycket jag vill göra och jag kommer ingenvart. Det är till största delen coronan och det är inte ett dugg synd om mig, men ändå… Ilsk blir jag.

Jag var ful i håret. Det har över natten blivit för långt och vill ingenting. Så jag blixtbokade en klipptid och blev lite gladare. Nyklippt men lite för stajlad – mitt hår blir alltid bäst när det får självtorka med lite saltspray i, och sen göra lite som det vill. Rufsas bara. När man inte är självlockig får man vara rädd om det lilla rufs som finns.

De där tvärs över gatan gör mig arg/jättearg/uppgiven/ledsen. Ett företag i elcykelbranschen som har sin verksamhet nästan dygnet runt med skrammel, röster, ljus, jättebilar, mer jätteskrammel och två gånger har det brunnit i deras batterier. En anmälan hos Miljöförvaltningen finns, men det verkar gå trögt. Jag blir arg över att de finns, uppgiven över att det inte finns regler och deras arrogans och ledsen över att de har inkräktat så inivassen på min hemmiljö. Jag ska skriva ett eget inlägg om dem.

I regnet på sen eftermiddag gick jag och sonen och handlade bröd och lite god mat på den spanska delikatessbutiken härborta. Då blev jag snällare, mat och promenader kan göra underverk.