Jag har ju starka funderingar på att köpa hus och flytta till landet eftersom jag vill ha trädgård, solnedgångar och fågelkvitter. Men så drabbas jag av tvivel. Jag bor i ett hus med sex lägenheter och har världens bästa grannar. Det är tre vuxna ensamstående kvinnor, fyra (snart fem) småbarn med föräldrar och tre hundar. Och ett gäng vuxna barn som kommer och går lite hursomhelst.

I söndags när jag varit ute med hunden kom jag in i trapphuset och det luktade nybakat bröd. Härligt! Jag gick till mig, åt frukost och öppnade mailen. Då har en granne skrivit att ”jag har fått pippi på att baka och vi kan inte äta upp allt. Varsågoda, det finns frallor i trapphuset”. Hur fint är inte det? Då kan man ju inte flytta. Vi pratade om att göra en dokusåpa som skulle heta ”Vi i 35an”.

Stress, stress och stress. Inte den stressen som är ”oj vad jag har mycket att göra” utan en annan, inre, frätande stress. Just nu är anledningen sonens ansökningar till praktik i sin utbildning. Han är sent ute, jag har tjatat sedan juni på att ”nu måste du få iväg dina ansökningar”. Men han har inte gjort som jag säger. Det kan i och för sig vara ett hälsotecken men jag blir mer stressad än vad som är hälsosamt för någon inblandad. Och nu – i grevens timme – har han blivit med tre platser och måste tacka nej till två. Så varför i hela friden oroar jag mig? Jag vet – VET – att alla mina barn klarar sig utmärkt och är så duktiga på det de gör, har bra omdöme och är kloka.

Men jag har en suverän talang för att oroa mig å andras vägnar. Varför hittar inte han en flickvän, han som är så bra? Varför går det hela tiden åt pepparn för henne, hon som gör allt i sin makt för att det ska bli bra? Varför blir det inga barn där? Varför dricker han för mycket? Varför äter hon för lite? För mycket? Varför sover hunden för mycket? Dricker för mycket? Jag vill hjälpa alla men kan inte och det är förmodligen inte ens meningen att jag ska göra det. Men förstå det – du präglade hjärna. En gång mamma och storasyster, alltid osv..