Hunden – min älskade hund – har under en tid varit lite hängig. Jag har gett henne kosttillskott, provat det ena fodret och det andra. Ibland blir hon lite bättre och ibland tycker jag att hon är så låg, deppig och nere. Långt ifrån sitt vanliga pigga, glada jag. Hon har förlorat pigment på nosen och under tassarna och ingen vet varför. Hon är äldre nu, 8 ochetthalvt år, men för en pudel är det ingen ålder. Hundar kan ju inte tala om hur de mår och de är programmerade att fejka, de vill inte medge att de är sjuka och kanske utesluts ur flocken. Gamla instinkter där, inte för våra inomhushundar som vi gör allt för att de ska må bra. Men hur det var så tog jag mig i kragen igår och gick till veterinären. Först ett urinprov och sedan tog han två rör blod ur frambenen. Inte under protest, där fick hon visa att hon fortfarande har kämparglöd men till slut gick det. Hon hade lite socker och några andra värden som han ska gå vidare med, men vad det nu kan vara så går det att medicinera. Eventuellt resten av livet, men det gör jag så gärna, bara jag får behålla henne.

Innan jag skaffade hund så suckade jag en del över dessa överbeskyddande hundägare som lägger mer omsorg på hunden än sina familjemedlemmar. Jag tyckte det var både dumt och ”det är ju bara en hund”. Men så kom Stella in i mitt liv. Alltid med mig, utom när jag går till doktorn eller till ICA. Sover i min säng, grusar ner min soffa, tigger min mat, ser till att jag går på promenader oavsett väder. Det är klart att man får en stark relation till sin hund och jag har slutat sucka över fjolliga röster, överbeskyddande farbröder och tanter som kallar sig ”mamma” till sin hund. Hunden är verkligen människans bästa vän, oavsett om de pryder en kudde och får leverpastej, vaktar hjorden eller jagar älg.

Min lilla pärla ska strax iväg och simma. Lite rehab för ett dåligt bakben. Det blir andra gången vi går dit och första gången var hon lätt överraskad, men tyckte nog att det var ok. Vi får se vad hon tycker den här gången..