Nu har jag bott här i lite mer än 18 månader. Det är inte länge men inte heller alldeles nyligen sedan jag flyttade. Någon slags rutin har infunnit sig.

Just för dagen har jag lite tankar om framtiden. Den börjar kännas lite förutsägbar och behöver utvecklas. Eventuellt med en man i livet. Jag gick in på en datingsite, la in två bilder och en lagom avskräckande text och fick några napp. Men det är svårt att hitta rätt, jättesvårt. Först och främst måste bilden vara någorlunda sympatisk – alla är inte fotogeniqua. Sen texten vara rättstavad. Men sen kommer några personliga meddelanden och där får man ibland veta lite mer än vad man vill, eller så verkar han så – så – tråkig. Dyker ner i sitt yrke eller sina kanske inte jätteintressanta hobbies. Skryter och ställer krav, jättekonstigt när jag är en person de aldrig träffat. De har ingen aning om vem jag är för jag ligger väldigt lågt med information till att börja med. Jag vill ha någon som är trevlig, rolig, snäll, smart och luktar gott. Och så måste det säga ”klick”, gärna ”klick-klick”.

Idag är jag jätteirriterad och jag vet varför. En man dök upp, vi har en del gemensamt och han verkade intressant. Några meddelanden via datingsiten och sen fick han min ”hemliga” mailadress eftersom jag kommer att avsluta mitt medlemskap så fort jag listat ut hur man gör (konstigt att det är så väldigt lätt att gå med och så klurigt att gå ur.. måste vara en affärsidé). Där vaknade hans inre Sherlock, han meddelade att han visste mitt hela namn och vad jag gjort. En Googling bort. Jag blir jätteirriterad för det är en integritetsfråga. Givetvis skulle jag kunna göra samma sak tillbaks, googla, leta och dra slutsatser, men det låter jag bli att göra av respektskäl. Vederbörande får själv berätta vad han vill att jag ska veta så får jag ta ställning till det. Inledningsvis. Ska ta itu med det genast så att den irritationen försvinner.

Det här livet, att bo i ett hus på Österlen. Det är underbart och ska erkännas – ibland lite ensamt. Jag är väldigt duktig på att vara ensam och gillar mitt eget sällskap, men ibland slår lappsjukan till, jag är ju väldigt social och gillar att babbla, skvallra och umgås men det är väsentligt enklare i Stockholm än mellan två åkrar på Österlen. Erkänns.

Det finns några delar i detta – först och främst måste man gilla sitt eget sällskap och njuta av friden, avsaknad av krav och att få tänka klart, landa i sig själv. Sedan anstränga sig och ta sig för saker, rita, måla, sy, skriva, klä om möbler och få saker ur händerna. Inte bli sittande i soffan och pilla på iPaden, det är för deppigt och leder bara till stel nacke och betongaxel. Tyvärr har jag en hjärna som gillar det här med att lösa problem och vara logisk, den fastnar gärna i olika dumma spel och det är precis vad spelutvecklaren planerat…

Sen måste man vara aktiv och söka upp folk, ragga kompisar. Just den här veckan är mina två närmaste inte här, de är i Stockholm och den där självklara kaffekompisen finns inte, det känns lite tomt. Jag har startat en aktivitet där vi ses lördag lunch på ett trevligt ställe, bara för att utvidga sitt kompisnät, helt utan agenda eller planering, det är bara att dyka upp och gärna ta med någon trevlig människa. Hittills två träffar och vi får se hur det fungerar framöver, men det är värt ett försök, det finns många som jag, som gillar att umgås.

Man har alltid något att göra med hus och trädgård men det spöregnar idag och utomhuslivet lockar inte värst, Katten krafsar på altandörren och vill in. Jag håller på att hösta, plocka undan, ställa in och stänga av, ännu är det runt 10 grader men snart slår frosten till och då vill jag vara klar. Och så rätt var det är – det spricker upp och solen lyser från en knallblå himmel, det är galet hur fort det går från det ena till det andra här.

Förra året var fullt av saker som skulle göras. Fixas, lagas, köpas, möbleras, organiseras, bäras och kastas. Lägenhet skulle köpas och möbleras, Stockholmlivet återetableras. Och nu när det mesta är klart (nåja) är det lite tomt. Kanske det är nu jag ska börja ta hand om mig själv igen? Börja yoga, sluta dricka vin, meditera. Jo, så får det bli.

Nu har jag blivit mer installerad, har varit med om två somrar, som har övergått till höst. För det mesta en alldeles underbar höst, men av och till ganska grå och tjurig, vi skriver den 27 september idag. När jag berättar för folk att jag flyttade förra maj och att vintern inte var något problem förra året så flinar de och säger … vänta bara …. Och jag ser nästan fram emot riktigt skitväder och att bli insnöad. Tror jag just nu i alla fall. Jag som dessutom är ganska mörkrädd av mig har inte känt något obehag alls, fastän det varit becksvart och vinden tjutit runt huset. Några gånger har det knakat ordentligt i taket, det märks väl i ett trähus och jag har tänkt att … nu lyfter taket. Vad gör jag då? Men det har klarat sig, taket ligger på sin plats.

Det här med att våga ändra på saker och ting. Allt oftare tittar jag på mig själv i spegeln och tänker/säger att .. DU GJORDE DET! Du verkställde din dröm! Att sen inte alla pusselbitar fallit på plats ännu men det kommer de att göra. Jag har ett nytt liv här på Österlen. Jag känner varenda dag att jag är så glad och tacksam över att slippa Stockholm, jag får lätt ångest bara jag tänker på sparkcyklar, p-vakter, klotter och arga människor.

Allt blir mer och mer färdigt – jag har köpt en liten lägenhet i Stockholm, etablerat kontakt med Snälltåget och lärt mig rutinerna där, fått igång någon slags socialt liv här. Men det är mycket trögare än i Stockholm där man möter folk på gatorna och kan babbla bort en stund, där det är enkelt att boka en promenad eller kaffestund. Här får man verkligen ta initiativ och anstränga sig mycket mer, på gott och ont. Jag upplever också ett fenomen jag inte tidigare märkt – det här med att vara singelkvinna är inte helt enkelt när det kommer till det sociala. Som om jag skulle vara farlig på något vis, jag kan garantera alla medsystrar att ni får ha era män ifred från mig, jag är inte intresserad!

Det här inlägget började jag på i somras men fullföljer det nu, därav lite konstig kronologi, men det spelar faktiskt ingen roll.

Nu har jag bott på Österlen i ungefär 16 månader. Har passerat alla årstider och det har gått utomordentligt. Det är klart, ett hus man inte känner kan komma med överraskningar, som när det dagen före nyårsafton var 8 grader varmt – inomhus. Jag hade varit i Stockholm över julen och landade i huset vid 15-tiden, dagen före nyårsafton, en torsdag. I panik började jag ringa tekniker som alla hänvisade till dagen efter, även jourteknikerna sa nix. Sen kom ju både lördag och söndag och jag hade absolut inte lust att bo i 8 grader under fyra dagar. Först panik, sen började jag tänka. Man kan alltid gå ut till gästhuset och dra på elvärmen och kura där över nyår, det är görligt, men inte plan A. Elen var ju dessutom svindyr i december. Sen letade jag reda på manualen till pannan och började läsa från början. OCH LÖSTE PROBLEMET – det var kompressorn som lagt av. Jag gjorde en omstart och satte på en brasa, efter några timmar började temperaturen stiga och morgonen därpå var den uppe i 17 grader! Betydligt svalare än vad jag gillar, men man överlever med raggsockor, brasa och dubbla tröjor.

Trädgården har också kommit med lite trista nyheter. Där jag trodde att det bara var att gräva och plantera har jag stött på sten. Massor av sten. Det är Komstad, stenen härifrån är berömd. Först surade jag men sen får man gilla läget. Har köpt mängder av pallkragar och murarhinkar och odlar uppåt istället för att gräva ner. Jord fick jag tag på och jag kånkar på mina säckar och fyller på både här och där. Mullvaden bodde här i vintras men jag tror han har flyttat, inga nya högar på ett tag nu. Brännässlor och Kirskål har jag i mängder, samt ett fullständigt livsfarligt björnbärssnår. Så många så vassa taggar har jag sällan sett. Jag har gett mig på det, i utkanterna, men behöver rustning och bättre verktyg för att verkligen kunna klippa och rensa ut. Rölleka är också spännande, de hotar att ta över hela världen. Men så har jag kvitten, aprikos, valnöt, jordgubbar, massor av örter, vitlök, blommor, rosor och murgröna. Äpplen och päron. Syrenbuddleja och vallmo. Blomstertobak, rosenskära, akleja, stjärnflocka. Jättelavendel som jag klippte lite för tidigt, men de kommer så fint nu. Luktärter och pioner. Citrusar och basilika, pelargoner och klematis. Och mer rosor såklart.

Jätteroligt. Jag nyper mig i armen och försöker förstå att jag faktiskt äger ett hus. Alldeles själv! Eller, om man ska vara petig så är det ungefär tvåochetthalvt hus. Stora huset, gästhuset och växthuset.

Det är fantastiskt att äga sitt eget hus. Och fantastiskt oroligt när det börjar krångla. Här i Skåne har vi en väldigt kostsam vinter att se fram emot vad gäller uppvärmning och el. När jag köpte huset gjorde jag en noggrann kalkyl med de siffror som då var relevanta -el, försäkringar, sophämtning, underhåll, sotning, vägföreningen och lite oförutsett. Finemang – det här klarar jag galant! Men nu har det ändrats rejält. Priserna på el har gått upp flera 100% och det gäller att vara så snål det bara går. Trimma system, tvätta och diska nattetid, ställa in sig på att det kommer att vara max 18 grader varmt inomhus i vinter. Jag har vedboden full och har beställt ytterligare tre m3 ved med leverans i slutet av september. Jag kollade förra veckan och han sa att jag kommer att få min leverans eftersom jag beställde i juli, men de som ringer nu, de blir utan. Slutsålt. Och som grädde på det moset krånglar min värmepanna. Det blir till att antingen reparera den eller köpa en ny, det var inte min plan. Om allt spricker får jag ställa värmen på 8 plusgrader och flytta till Stockholm över vintern, det var inte riktigt så jag planerat men det fungerar det också. Idén var faktiskt att åka emellan, en vecka här och en vecka där. Att få det bästa av två världar och slita på Snälltåget som fungerar så bra. Nu håller jag tummarna för att Magnus (min värmepannetrollkarl) fixar felet imorgon och att jag kan bo här. Och alldeles strax ska jag ge mig på ytterdörren och byta isoleringslist på den, det drar en hel del och allt som kan tätas ska tätas.

Att jag vågade. Att jag gjorde. Att jag fick ordning på allt och höll mig till min plan. Jag klappar mig själv på axeln varenda dag. Sålde en lägenhet i ett område som i o för sig är vackert, men så stökigt, för att köpa mitt drömhus på Österlen och en liten lägenhet i ett lugnare område på Söder. Jag går ut med hund och katt varenda morgon och alltid hisnar jag över hur fint det är, det spelar ingen roll om det är vår, vinter eller höst. Om solen skiner eller om det gråregnar eller blåser småspik, allt är vackert på sitt sätt. Och jag är så förälskad i alltihop. Många säger om vintern att .. vänta bara – och jag väntar med skräckblandad förtjusning. Jag bunkrar ved, rödvin och stearinljus och hoppas på att bli riktigt insnöad.

Eller ganska klart. Jag har flyttat från Stockholm till Österlen och är så nöjd. Men inte var det helt utan arbete, det ska gudarna veta. För ganska precis sju månader sedan skrev jag på kontraktet på huset. Sedan satt jag och tittade in i väggen i ungefär en månad och undrade om jag var helt dum i huvudet. På riktigt. Helt oförmögen att organisera eller tänka en vettig tanke. Men … jag skärpte mig, började skriva listor, prata med olika leverantörer av olika tjänster och försökte verkligen ta en sak i taget. Jag gjorde scheman och logistikkedjor, tidplaner, system för att hitta grejor igen och checklistor. Samtidigt som jag hade min vuxne son med post-covid hemma som verkligen behövde all tänkbar service. Eftersom min timing var usel med tanke på honom, så bestämdes det att han fick följa med. Så .. köpte 25 kartonger av en idiot i Vasastan, började planera för det som skulle stanna i Stockholm, både mina grejor och sonens. Skriva kontrakt med mäklare, stylister, firma för magasinering och flytt. Hålla ordning på – minst – fem olika logistikkedjor med grejor som ska hit eller dit, stanna eller komma med, kastas, säljas, ges bort eller magasineras. Beställde hem kartonger från flyttfirman, det blev totalt 30 kartonger (sonens) kvar i magasin och 104 med till Skåne. Plus möbler och tavlor. Och den som gjorde jobbet var .. jag.

Sålde lägenheten – mitt råd till alla framöver – försök att bo någon annanstans under säljprocessen när det är stylat och fixat. Vi fick flytta grejor fram och tillbaks, rulla ihop mattor och puffa och fixa tills vi var urlessa. Men vi lärde oss konsten att nonchalant kasta en pläd så att den landar snyggt. Man får två försök, sen måste man ta paus och försöka igen.

Lägenheten såldes till ett bra pris och så snart det var skrivet och klart var vi redo att åka. Den 7 maj åkte vi ifrån Stockholm, flyttlasset kom dagen efter och sen var det bara att sätta igång. På 10 dagar var allt uppackat och flyttfirman fick hämta sina tomma kartonger. Vissa brister fanns i huset, bl a usla kyl/frysar och diskmaskin, så det fick jag köpa nya. Installerade larm, byggde kök i gästhuset, möblerade och piffade, organiserade och kompletterade, så idag, tre månader efter inflytt, är det ganska klart. Så skönt. Och jag är så nöjd. Och sonen är frisk igen. Men lite trött, det är jag faktiskt.

Nu börjar det dra ihop sig. Idag är det skärtorsdag, påskhelgen är på ingående. Och efter helgen sätter hela cirkusen igång. Magasinering, städning, styling, fotografering och därefter försäljning av min lägenhet. Allt är framrivet, fult och rörigt. Kartonger överallt. Hunden är olycklig eftersom hon inte förstår vad som är på gång. Jag är irriterad eftersom allt är så rörigt och jag är orolig att jag missat något i röran. Jag tror jag har koll…

Det är nog bra att man innan flytt inte överblickar vad man satt igång. Ungefär som att skaffa barn.

När jag tvivlar på mitt eget förstånd sätter jag mig och tittar på den där listan jag skrev i höstas och jag minns varför jag satte igång det hela. Ungefär som när jag sätter mig och tittar på bilder av mina barn och även då kommer ihåg varför jag gjorde det. Av kärlek. Av lust att utveckla och använda livet. Att vilja mer. Inte nöja sig med lite, vilja ha mycket. Av att alternativet inte är möjligt, att vara utan. Hur krångligt det än är ibland, är det alltid värt det.

Det var ju ett tag sedan jag senast fick fokus på att skriva här. Och det har hänt grejor, kan man säga. Jag har köpt ett hus, håller som bäst på att sälja min lägenhet i Stockholm och kommer att börja ett nytt liv på Österlen. En gammal dröm som nu går i uppfyllelse. Jag är glad, förskräckt, panikslagen och förväntansfull. Och glad – igen. Jätteglad.

Jag ska försöka skriva och uppdatera betydligt oftare, för nu har jag ju faktiskt något att berätta om.

Just det här huset köpte jag nästan, sommaren -19. Ett jättefint hus, ganska nybyggt och med modern teknik (= mindre problem). Den gången kom det ut på Hemnet, det sa ”klick” i mig och jag gav mig in i budgivningen. Och vann! Men fick i samma veva nys om provborrningar som skulle kunna ske på Österlen. En sällsynt mineral – vanadin – som behövs vid batteritillverkning och är nödvändig för framtidens energiomställning. Det vill man ju inte bo i och jag hoppade av köpet. Och grämde mig – det är fortfarande ett jättebra hus. Letade vidare, lite håglöst, det var alltid något. För dyrt, för dåligt skick, för lågt i tak, för nära vägen, för många osäkerhetsfaktorer etc etc… Och – på julafton – kom ”mitt” hus ut på Hemnet igen! Panik!!! Det gällde att tänka fort och bestämma sig fort. Och bara en massa röda dagar så det inte gick att få tag i folk, banken, besiktningsmän etc etc.. Säljaren hade bråttom så det var bara att blunda och hoppa! Trettondagsafton skrev jag på kontraktet och så var det hela igång.

Till en början kunde jag inte tänka – alls. Det var så mycket logistik, grejor hit och grejor dit, sonens saker och mina saker. Olika adresser och olika tidpunkter. Då var jag mycket nära att hoppa av alltihopa, förlora handpenningen och – ingen förändring. Men efter några veckor började kugghjulen snurra på igen och jag började tänka. Engagerade mäklare, stylist, flyttfirma som både bär, magasinerar och kör grejor. Beställde hem kartonger och började rensa.

Fredagen den 19 mars tillträdde jag och nu äger jag ett hus på Österlen. Vi (sonen, hunden och jag) åkte ner med en påse pengar, fick en nyckel och har sovit över första natten. Det gick bra. Lite dåligt med möbler men jag hade med mig två pinnstolar, tre små satsbord, en baden-baden-stol, sovsäckar, lakan, badlakan, kuddar, picnicset och en uppblåsbar madrass. Det gick utmärkt att sova över.

Men … det här med att flytta … Det är tur att man ibland inte tänker så mycket utan bara gör, innan man hinner reflektera över vad man satt igång. Jag har våndats i flera veckor, planerat i några och verkställt i några. Började i källaren. Det är klokt, den är tråkigast och rörigast, men avklarad sedan flera veckor. Nu står det kartonger och påsar lite överallt, hunden är förvirrad och sur och jag har lätt panik. Hittills har jag packat 48 kartonger som ska med. Stylisterna skickade tre A4-sidor med grejor som ska bort, så det blir liksom två flyttar. En nästa tisdag då flyttfirman hämtar merparten av mina grejor till magasinering och en när lägenheten är såld, då går allt till Skåne direkt. Det var inte mycket av mina grejor stylisterna ville behålla, lite sårad är jag över att de inte gillar mina väl utvalda saker, men inser också att deras uppdrag är att göra lägenheten till en som inte berättar vem jag är, utan en som alla kan gilla.

Coronan igen. Igår – en gråmulen onsdag i Stockholm – var jag på ett eländigt humör. Snäste åt hunden, slog i dörrar och bråkade på sonen. Jag satte mig faktiskt och funderade på varför jag var så vansinnigt argsint och – jag vet faktiskt inte. Men en liten lista;

Frustration. Jag har fastnat. Livet är såklart väldigt bra, men jag har så mycket jag vill göra och jag kommer ingenvart. Det är till största delen coronan och det är inte ett dugg synd om mig, men ändå… Ilsk blir jag.

Jag var ful i håret. Det har över natten blivit för långt och vill ingenting. Så jag blixtbokade en klipptid och blev lite gladare. Nyklippt men lite för stajlad – mitt hår blir alltid bäst när det får självtorka med lite saltspray i, och sen göra lite som det vill. Rufsas bara. När man inte är självlockig får man vara rädd om det lilla rufs som finns.

De där tvärs över gatan gör mig arg/jättearg/uppgiven/ledsen. Ett företag i elcykelbranschen som har sin verksamhet nästan dygnet runt med skrammel, röster, ljus, jättebilar, mer jätteskrammel och två gånger har det brunnit i deras batterier. En anmälan hos Miljöförvaltningen finns, men det verkar gå trögt. Jag blir arg över att de finns, uppgiven över att det inte finns regler och deras arrogans och ledsen över att de har inkräktat så inivassen på min hemmiljö. Jag ska skriva ett eget inlägg om dem.

I regnet på sen eftermiddag gick jag och sonen och handlade bröd och lite god mat på den spanska delikatessbutiken härborta. Då blev jag snällare, mat och promenader kan göra underverk.