Jodå – nog hakade det upp sig

Nästan ett år senare är jag här igen. Mycket har hänt och ändå väldigt lite. Coronan dominerar fortfarande tillvaron men man börjar liksom vänja sig. Vid att inte träffa ”någon”, hålla distans och glo på tv.

Jag träffar folk via min hund – tack o lov att jag har henne. Hon gör att jag kliver upp på morgonen, duschar, klär på mig och går ut. Mellan en halv och en timme blir det oftast och då träffar vi nästan alltid andra hundar och deras människor i parken. Vi umgås med ordentlig distans men det är typ mitt sociala liv nuförtiden. Lera och bollar ingår. Sen hem, plock och rutiner, städa och fixa. Sen ut igen på långpromenad. Stella gör ingen skillnad mellan helg och vardag så vi gör samma saker typ varenda dag. Jag börjar planera middagen vid 15-tiden och efter 18 är det ätet och klart och soffhörnan. Min soffa börjar få en grop i hörnet så jag får vända och skifta dynor lite då och då. Det är inte ett dugg synd om mig, men jag är präktigt uttråkad. Som nästan alla andra jag känner.

Nu hakade det upp sig igen

Livet och världen har ju sin egen gång och just nu rusar det åt fel håll. Då har jag en förmåga att titta åt ett annat håll ett tag, medan jag samlar krafter för att titta åt rätt håll och den dagen är idag. Corona dominerar, hamstring har fått en ny innebörd, prepping likaså. Jag är en prepper av födsel och ohejdad vana och planerar alltid för ansträngt läge, som t ex nu. Och förbannar min egen saktfärdighet, planen i huvudet är helt klar, men omständigheter har stoppat mig. Andras tyckanden och min vilja att vara till lags och inte provocera någon. Så dumt. Så urbota dumt.

För dagen – Coronaviruset härjar och det blir bara värre och värre. Även sådana som först vispade bort ”influensan” har börjat förstå allvaret i situationen. Mitt bolag kommer jag att försätta i likvidation, jag orkar inte längre. Här har jag inte skrivit om läget tidigare, men jag inledde dumt nog ett samarbete med en annan person för ett antal år sedan, och det skulle jag inte gjort, visar facit. Men gjort är gjort, det är bara att ro om man satt fan i båten.

Samhället har visat både hur skört det är och hur urstarkt det är. Ekonomier rasar som korthus men människor mobiliserar och visar både enorm styrka och imponerande kreativitet. Och flexibilitet, det gick visst alldeles utmärkt att ha videomöten istället för att flyga kors och tvärs, det går att laga soppa på en spik, i alla fall ett tag, så länge man har spik. Man är ute och har en picnic istället för att hänga på café, man tar hem mat från restaurangen istället för att gå dit. Solidaritet på riktigt, kryddad med en liten dos egoism, man vill ju faktiskt gå till den där trevliga krogen även i höst. Men mest medkänsla och solidaritet. Det blir jag stolt över. Vi har ledare som visat sig både vara kloka och så här långt litar på att de flesta av oss också är det. Undantag finns alltid, jag hoppas de skäms när de fattar.

Bästa huset i stan

Jag har ju starka funderingar på att köpa hus och flytta till landet eftersom jag vill ha trädgård, solnedgångar och fågelkvitter. Men så drabbas jag av tvivel. Jag bor i ett hus med sex lägenheter och har världens bästa grannar. Det är tre vuxna ensamstående kvinnor, fyra (snart fem) småbarn med föräldrar och tre hundar. Och ett gäng vuxna barn som kommer och går lite hursomhelst.

I söndags när jag varit ute med hunden kom jag in i trapphuset och det luktade nybakat bröd. Härligt! Jag gick till mig, åt frukost och öppnade mailen. Då har en granne skrivit att ”jag har fått pippi på att baka och vi kan inte äta upp allt. Varsågoda, det finns frallor i trapphuset”. Hur fint är inte det? Då kan man ju inte flytta. Vi pratade om att göra en dokusåpa som skulle heta ”Vi i 35an”.

Med nerverna på utsidan. Andras nerver.

Stress, stress och stress. Inte den stressen som är ”oj vad jag har mycket att göra” utan en annan, inre, frätande stress. Just nu är anledningen sonens ansökningar till praktik i sin utbildning. Han är sent ute, jag har tjatat sedan juni på att ”nu måste du få iväg dina ansökningar”. Men han har inte gjort som jag säger. Det kan i och för sig vara ett hälsotecken men jag blir mer stressad än vad som är hälsosamt för någon inblandad. Och nu – i grevens timme – har han blivit med tre platser och måste tacka nej till två. Så varför i hela friden oroar jag mig? Jag vet – VET – att alla mina barn klarar sig utmärkt och är så duktiga på det de gör, har bra omdöme och är kloka.

Men jag har en suverän talang för att oroa mig å andras vägnar. Varför hittar inte han en flickvän, han som är så bra? Varför går det hela tiden åt pepparn för henne, hon som gör allt i sin makt för att det ska bli bra? Varför blir det inga barn där? Varför dricker han för mycket? Varför äter hon för lite? För mycket? Varför sover hunden för mycket? Dricker för mycket? Jag vill hjälpa alla men kan inte och det är förmodligen inte ens meningen att jag ska göra det. Men förstå det – du präglade hjärna. En gång mamma och storasyster, alltid osv..

Inga ursäkter

Nu finns det faktiskt inga ursäkter för att inte göra något. Yngste sonen som bott i Köpenhamn i 2,5 år, har flyttat hem och till sin flickvän. Jag har hållit hans rum (= bott kvar i min lägenhet) men nu ska han inte bo här längre. Konstigt. Att efter drygt 35 år som mamma med hemmavarande barn inte ha några hemmavarande barn längre och alltså inte behöva planera för dem. Det är underligt och snabbt gick det. Dagarna har ibland varit oändligt långa, men åren har rusat förbi.

Jag har ju fått barnbarn, i skrivande stund fyra små flickor och det är självklart fantastiskt. Jag barnvaktar lite här och där men de är inte mitt primäransvar och det är både skönt och lite sorgligt. Lilla V skolas som bäst in på förskolan, henne har jag haft hand om några dagar de senaste veckorna för att fylla i skarvarna i föräldrarnas tillvaro. Lilla L är ganska nyfödd och jag träffar henne och hennes mamma ungefär tre gånger i veckan. Lilla J ska jag passa på lördag eftersom föräldrarna behövde ses. Lilla R känner jag inte riktigt och hon är en sån som inte gillar att sova, så vi väntar nog lite med att hon ska stanna övernatt. De är alla ljuvliga och väldigt lätta att ha att göra med, de äter det man ställer fram och sover när jag säger att det ska sovas. Däremellan inventerar de min lägenhet och det får de så gärna göra, inga farligheter ligger framme och jag har ju faktiskt tid att ägna mig helt och fullt åt dem för att se till att de inte hittar på konstigheter.

Så – tillbaks till rubriken – inga ursäkter. Mitt hus… jag ångrar lite att jag inte köpt några av de hus jag haft sikte på, men det finns förklaringar till att det blev som det blev. Mineralbrytningar skrämde mig, barnen protesterade och timingen var lite dålig. Men nu.. Jag har letat hus i Stockholms närhet men hur det nu än är – hjärtat finns på Österlen. För dagen finns inga roliga hus ute, men det borde komma om en månad eller så, jag umgås mycket med Hemnet. Väl där, med all logistik det initialt innebär, så kommer det att bli bra. Tåget till Lund tar drygt fyra timmar och där kan man hämta med bil. Enkelt.

Fortsättning följer.

/ Hälsningar hon som aldrig får ändan ur vagnen.

Det här med transporter

Att försöka vara analog har många sidor. Jag äger en bil. En liten billig och energisnål bil, men den gör mig ändå till en av bovarna när jag bor i centrala Stockholm. Jag kör måttligt men jag lånar ut den till mina barn så i teorin har vi en bilpool, vi skulle ju kunna ha varsin men nu delar vi. Jag vill ha bil så jag kan komma iväg när jag har lust, slippa boka biljetter veckor i förväg och jag vill kunna planera min tid.

I Stockholm är det snurrigt – man vill få bort bilarna men samtidigt höjer man biljettpriset för kollektivtrafiken så det är faktiskt billigare för mig att ta bilen om jag ska göra ärenden i stan, jämfört med att ta bussen. Undantaget är om jag passerar tullarna i rusningstrafik, då blir det billigare eller samma som T-banan. På ett ungefär.

Tänk nu tanken att kollektivtrafiken var riktigt billig. Och man skulle bygga stora P-hus och infartsparkeringar utanför stan för sådana som jag. Då kan min bil stå där, jag kan åka och hämta när jag behöver den och lämna när jag inte ska ha den på några dagar och därmed avlasta gatorna i stan. Man borde bygga riktigt stora infartsparkeringar för dem som bor otillgängligt och behöver sin bil för att komma hem, men absolut inte behöver den i stan. Nuvarande infartsparkeringar är ofta fulla efter kl 07.00 och då måste man ta bilen eftersom man inte har något att välja på.

Om bussar och T-bana faktiskt fungerade och inte kostade massor.. T ex min dotter och hennes man som bor lite utanför tullarna. T-bana på helgerna kostar 37 kr enkel resa. De är två och de ska resa in till stan och stanna några timmar t o r, det blir 4×37=148 kr. För dem blir det mycket billigare att ta bil in och parkera. De har reskassa för månadskortet blir för dyrt när man inte använder det dagligen. Men staden är mer intresserad av inkomsterna från parkering, t-bana och tullarna, än att verkligen göra något åt problemet. Ett moment 22. Man pratar om att bilarna måste bort men samtidigt gör man inget vettigt åt det, bara höjer priser och försämrar förutsättningarna.

Likaså det här med tåg- kontra flygresor. En son bor i Köpenhamn och åker hem med jämna mellanrum, men har svårt att planera exakt när han ska åka pga skolan. För honom att ta tåget kostar i runda slängar 1000 kr för enkel resa. Om det finns plats. Flyget kostar drygt 500 kr och det finns många avgångar och alltid plats på någon. Han försöker verkligen ta tåget men det blir ofta flyget pga både pris och otillgänglighet.

Tåget borde vara som när jag var liten – fasta biljettpriser och opersonligt. Då kan man ju faktist sälja en biljett som man inte själv kan utnyttja och det finns inget incitament att köpa på sig biljetter för att de är billigare idag än imorgon. Och inte skitdyrt utan rimligt. En vän till mig planerade att ta tåget till Paris med sin dotter för att visa hur man åker tåg. Det blev så vansinnigt dyrt att det sprack, de fick flyga dit.

Så – bättre logistik och lägre och stabila priser skulle göra alla glada här. Tycker jag. Men det är väl politiskt omöjligt..

Nytt år och inget annat nytt

Julen kom. Jag fick ett nytt barnbarn strax innan, en liten Lena. Perfekt, såklart.

Den (julen) krävde minimalt med förberedelser från min sida. Lite mat, lite vin, ett nytt 1000-bitarspussel och några julklappar till småbarnen. Pyntet bestod av röda amaryllis i vas, några röda kuddar i soffan och en orange pläd. Doftljus som luktar jul och många levande ljus. Det räcker så bra, stämningen infann sig och alla var nöjda. Tre av fyra barn kom på julafton, med respektive och två småbarn.

Nyåret kom och min föresats är att inte – absolut inte – ha några föresatser. Det blir i alla fall aldrig som man tänkt sig. Hunden är skotträdd så aftonen blev väldigt lugn. En kompis, mat, bubbel och babbel. Och en hund som trycker ömsom i badrummet och ömsom under bordet, men som är lugn. Hon liksom bara hatar tillvaron men accepterar faktum att det är som det är. Och kissar 37 cm från porten och vill sen in igen. Men dock.. grannens hund kissade i trapphuset.

Och nu är det ett nytt år. Det är ett lite annorlunda år eftersom jag nu är ensamstående på riktigt. Sonen har bestämt att han ska flytta till sin flickvän när han kommer hem från Danmark och det är ju helt i sin ordning, men nu har mina ”föräldraplikter” tagit slut. Att se till att han har någonstans att kalla hemma och ett kylskåp där man kan trolla ihop något till någon som kommer hem och är hungrig. Nu är det bara jag. Och hunden. Så det öppnar för nya tankar och vi får se vad som händer. Fortsättning följer, förhoppningsvis.

Människans bästa vän

Hunden – min älskade hund – har under en tid varit lite hängig. Jag har gett henne kosttillskott, provat det ena fodret och det andra. Ibland blir hon lite bättre och ibland tycker jag att hon är så låg, deppig och nere. Långt ifrån sitt vanliga pigga, glada jag. Hon har förlorat pigment på nosen och under tassarna och ingen vet varför. Hon är äldre nu, 8 ochetthalvt år, men för en pudel är det ingen ålder. Hundar kan ju inte tala om hur de mår och de är programmerade att fejka, de vill inte medge att de är sjuka och kanske utesluts ur flocken. Gamla instinkter där, inte för våra inomhushundar som vi gör allt för att de ska må bra. Men hur det var så tog jag mig i kragen igår och gick till veterinären. Först ett urinprov och sedan tog han två rör blod ur frambenen. Inte under protest, där fick hon visa att hon fortfarande har kämparglöd men till slut gick det. Hon hade lite socker och några andra värden som han ska gå vidare med, men vad det nu kan vara så går det att medicinera. Eventuellt resten av livet, men det gör jag så gärna, bara jag får behålla henne.

Innan jag skaffade hund så suckade jag en del över dessa överbeskyddande hundägare som lägger mer omsorg på hunden än sina familjemedlemmar. Jag tyckte det var både dumt och ”det är ju bara en hund”. Men så kom Stella in i mitt liv. Alltid med mig, utom när jag går till doktorn eller till ICA. Sover i min säng, grusar ner min soffa, tigger min mat, ser till att jag går på promenader oavsett väder. Det är klart att man får en stark relation till sin hund och jag har slutat sucka över fjolliga röster, överbeskyddande farbröder och tanter som kallar sig ”mamma” till sin hund. Hunden är verkligen människans bästa vän, oavsett om de pryder en kudde och får leverpastej, vaktar hjorden eller jagar älg.

Min lilla pärla ska strax iväg och simma. Lite rehab för ett dåligt bakben. Det blir andra gången vi går dit och första gången var hon lätt överraskad, men tyckte nog att det var ok. Vi får se vad hon tycker den här gången..

Rosendalsincidenten

I förra veckan var jag på utflykt tillsammans med två av mina barn som båda är föräldralediga. Vi gick en vända på Djurgården och hamnade uppe på Rosendals trädgård där vi åt lunch. Ganska mycket folk, ganska bra väder och trevligt.

När vi skulle gå blev det lite krångel. Deras hopplösa entré (det hänger ett repdraperi framför utgången för att stoppa småfåglar från att komma in och det är trassligt att ta sig ut), två barnvagnar, tre små barn, en hund och tre vuxna. Vi kom ut i omgångar. Så bebisen som är min dotters hamnade halvklädd i min sons famn, när dottern skulle klä på treåringen inne i caféet. Hon var på gång, men hade ännu inte kommit ut. Då kom en äldre dam, stilig, och ställde en vänlig fråga till min son. Hon undrade varför nutida föräldrar inte tycker att mössa är nödvändig, när hon var småbarnsmamma var mössa jätteviktig. Det var en intresserad och vänligt ställd fråga. Vi började svara att mössan var på väg med barnets mamma men det var ju inte kallt så det går nog bra en stund. Etc, etc. Då kommer en ny person, en arg mamma i 30-årsåldern, och börjar skälla ut damen för att hon har synpunkter och hävdar att ny forskning visar att barn är alldeles för varmt klädda och hur kan någon komma och kritisera och hon är så trött på tanter och … går på och går på. Damen flyr. Och jag blir trött.

Den här generationen nya föräldrar, de tar sig rätten att veta bäst, att skälla ut den som har den mildaste frågan och eventuellt (!) hävdar motsatsen. All respekt för tidigare generationer (som bevisligen fick sina egna barn att överleva) är bortblåst, de har internet som uppfostringsreferens och de är upprörda och kränkta. Det nya favorittillståndet – kränkta! Jag började beskriva min syn på det hela, men jag blev totalt ignorerad så jag gav upp. Damen hade försvunnit, hade jag sett henne hade jag sprungit ikapp och bett om ursäkt. Men jag funderar mycket över vad denna attityd kommer ifrån? Är det så att nya föräldrar är så stressade att de kommit överens om en enda sanning och för enkelhetens skull råder konsensus? Jag försökte också beskriva för mina barn att när jag var liten (sent 50-tal) så hade vi helt andra material. Det var stickat i flera lager, vantar som blev blöta (=iskalla) och anorak i bomull. Idag är det syntetfiber och bävernylon som förvisso är väldigt funktionellt, men håller värmen inne så för nutida barn är det nog en idé att inte klä för varmt. Men damens – och min – referens är att om det småregnar och är blåsigt, då bör man klä på de små.

Och framförallt – en dos vänlighet och inse att en fråga kan komma ur ett genuint intresse och inte omedelbart uppfatta den som kritik. Och tända på alla cylindrar och börja skälla och bråka. Jag blir generad å deras vägnar.

Barnkläder 50-talet

Att ge upp drömmar och hoppas på livet

För en människa som jag – som vill ha kontroll – är det det jobbigt att bestämma sig för att släppa den kontrollen. Om man är storasyster med tre yngre syskon och mamma till fyra barn, då är man van vid att bestämma och ha koll på det mesta. Men om det har visat sig fungera dåligt i ungefär 60 år, då kanske man ska pröva något annat? Länge har jag trott att jag är den enda som kan se till att allt fungerar, men att bestämma sig för att delegera det ansvaret, det är ganska skönt. Och konstigt och ovant. Men om jag har skött mitt mammajobb rätt så har jag fostrat fyra vuxna, välutbildade, kloka och självgående människor som är ytterst kapabla att ta hand om sig själva. Kan det vara så att jag är rädd att inte vara behövd längre? Jo, så kan det vara.

Men det är värt att tänka lite på var den vanan/ovanan kommer ifrån? Jag har några ekon i huvudet sedan jag var liten och rösten kommer från min pappa. Att jag var tvungen att ta ansvar för mina syskon. Det var ju fullkomligt befängt att jag i 9-årsåldern skulle ta ansvar för syskonen som då var 6, 4 och 3 år gamla. När det fanns en hel bunt vuxna i närheten, föräldrar, barnflickor och morföräldrar. Men det satte sig och det sitter djupt.

Mina drömmar – har det väl framgått – har att göra med natur, odla, kreativitet, estetik, mat, djur och frihet. Resor och kultur, nya människor och nya idéer. Tänk om jag ska bara skicka den tanken till universum och se vad som händer? Utan att försöka styra och ställa?